Adoptioner
Adoptioner har förekommit i de flesta kulturer i historien. Till exempel var adoptioner mellan släktingar brukligt bland kelterna i antikens Gallien, och under
1800-talet adopterade vissa indianstammar i Nordamerika ensamma nybyggarbarn. Adoption har i många kulturer använts för slippa sätta ut barn i skogen. Både i
Sverige och i andra europeiska länder har adoption förekommit under århundraden. Skillnaden från idag är att adoptionerna alltid ägde rum inom det kulturella
närområdet. Därför blev adoptioner och adoptivbarn aldrig någon specifik fråga för mellankrigstidens rasideologiska rörelser. Låt vara att adoptivbarn ofta har
betraktats med en viss skepsis av sin omgivning, men de har trots allt fram till efterkrigstid varit en del av den egna kulturella gemenskapen.

Efterkrigstiden
I och med den europeiska hegemonin över världen, och tredje världens tilltagande utarmning började utomeuropeiska adoptivbarn anlända till västvärlden i början
av 1950-talet. Viktiga regioner för adoptioner har varit vissa delar av Latinamerika, Östafrika och Östasien. För Sveriges del har de mest framträdande länderna
varit Korea, Colombia och Etiopien. Idag finns i Sverige 36 000 adoptivbarn, och ungefär tusen nya kommer till landet varje år. Ungefär en fjärdedel av dessa
kommer från Korea, det viktigaste adoptivlandet.

Nazisternas raslära
Ända sedan nazismens födelse i 20-talets Tyskland har framhävandet av "den ariska rasen" varit det centrala i ideologin. Även om definitionen på "den vita rasen"
har skiftat genom decennierna, så har den trots allt aldrig rört sig utanför Europa. Greker, letter, irländare eller portugiser må vara "vita", men aldrig har algerier,
bolivianer eller thailändare kunnat räknas till "den ariska rasen". Sedan 80-talet har rasideologin till det yttre mer och mer ersatts av en slags kulturell rasism.
Delaktighet i en kultur har ansetts minst lika viktig eller har till och med fått gå före "rastillhörighet".

Dilemmat med adoptivbarnen
Det är i ett sådant perspektiv som nazisternas syn på adoptivbarn måste ses. Adoptivbarn är till skillnad från invandrare och flyktingar trots allt som vilka svenskar
som helst. Adoptivbarn är till och med svenskare än vad vare sig norrmän eller ålänningar någonsin kan bli. Samtidigt är den absoluta majoriteten av adoptivbarn
till det yttre "icke-vita", mörkhyade. För nazisterna är "problemet" med adoptivbarn att två egna principer helt enkelt krockar. Adoptivbarn är svenska till kulturen,
men icke-svenska till "rasen".

Nordiska Rikspartiet
NRP (Nordiska Rikspartiet), efterkrigstidens viktigaste nazistgrupp i Sverige fram till 80-talet, nämnde mycket sällan om ens någonsin adoptionsfrågan i sina
publikationer. Delvis går det att jämföra adoptionsfrågan med antisemitismen. Båda "rasproblemen" var omedelbart efter kriget och ända in på 80-talet starkt
tabubelagda. I NRPs partiprogram från 1972 nämns vare sig adoptivbarn eller judar öppet i skrift. Däremot är det lätt att ana sig till vad partiet egentligen tyckte om
dessa grupper. "Den som låter sig ledas av onordiska krafter, t ex av övernationell organisation, ... måste likställas med en främling, som inte har rätt till
medborgarskap. ... Utlänning av icke närbesläktad ras kan i undantagsfall ... tillåtas att stadigvarande bosätta sig i vårt land."

Bevara Sverige Svenskt
BSS (Bevara Sverige Svenskt) bildades 1979 av veteraner inom den svenska extremhögern, bland annat tidigare NRP-medlemmar. Målet var att försöka skapa en
folkrörelse mot invandringen. 1987 gick BSS ihop med FSPs (Framstegspartiet) Stockholmsavdelning och bildade SvP (Sverigepartiet) som dock splittrades redan
samma år. I BSS och SvPs publikationer flyttades positionerna fram ytterliggare en bit. Både BSS program från 1983 och SvPs partiprogram från 1987 innehöll
egna stycken om adoptionsfrågan. BSS/SvP ansåg om adoptivföräldrar:
"...när svenska par adopterar barn från avlägsna, exotiska länder, ofta genom att erlägga stora penningsummor på en sk svart barnbörs, då är det förkastligt."
Om adoptivbarn ansåg BSS/SvP vidare:
"Dessa barn från Korea, Sri Lanka, Indien eller Afrika kan aldrig bli fullt svenska. Det är en ren fördom, att tro på en dylik försvenskning."
Slusatsen för BSS/SvP blev:
"...att adoption av utländska barn ska förbjudas i lag."

Sverigedemokraterna
SD (Sverigedemokraterna) bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS och SvP (Sverigepartiet). Partiet valde att inta en mer försiktigare hållning till känsliga
frågor som adoption av utländska barn. I SDs partiprogram från 1989 står följande att läsa om adoptionsfrågan:
"Kopplingen mellan abortönskemål och adoptionsbehov bör utredas för att komma till rätta med onaturliga inslag i befolkningspolitiken."

Formuleringen betyder i klarspråk att utomeuropeiska adoptioner ska stoppas eller åtminstone begränsas betydligt och ersättas med bättre möjligheter att kunna
adoptera inhemska barn. SD är ju även ett parti som är starkt kritiskt till dagens liberala abortmöjligheter. I senaste partiprogrammet från 1994 är språket ännu mera
tydligt:

"Möjligheten att adoptera svenska barn ska öka, samtidigt som möjligheten att adoptera utomnordiska barn starkt begränsas."

I samma stycke (Befolkningspolitiken) är abortmotståndet ännu kraftigare än tidigare samtidigt som "invandring av människor från etniskt avlägsna kulturer"
självklart fördöms..

Våld mot adoptivbarn
Även adoptivbarn, och i viss mån adoptivföräldrar, har under 80- och 90-talen fått känna på den alltmer våldsamma och öppna rasismen.
Antalet adoptioner har också på senare år halverats, mycket beroende på den växande rasismen i samhället. Framför allt gäller detta naturligtvis utomeuropeiska
adoptivbarn. Adoptionsbyråer har utsatts for olika former av hot, och adoptivbarn har förföljts, mobbats och även misshandlats.

Ett uppmärksammat fall inträffade i Älmhult hösten 1993. Två adoptivbarn från Sri Lanka hade erhållit flera hotbrev undertecknade med VAM (Vitt Ariskt
Motstånd). Senare visade det sig att avsändaren var en 16-årig flickvän till VAM Lönsbodas ledare och tillika SD-medlem. Hon dömdes den 2 december 1993 i
Ljungby tingsrätt till dagsböter för ofredande.

Povl Heinrich Riis-Knudsen
I TV-programmet 20.00. i februari 1988 intervjuades den danske nazistledaren Povl Heinrich Riis-Knudsen, fram till 1992 ordförande för DNSB (Danmarks
Nationalsocialistiske Bevegelse). Till det danska filmteamet uttalade sig Riis-Knudsen angående adoptionsfrågan:
"Det värsta problemet är offren för den slavhandel som är så på modet. Det viktigaste med dessa olyckliga barn som inte kan utvisas någonstans är att de inte
blandar sig med danskarna och förökar sig ... I det ögonblick vi har ett nationalsocialistiskt samhälle får de inte möjlighet att föröka sig. Hur är en teknisk fråga
som jag inte kan ta ställning till idag."
Själv försvann Riis-Knudsen snabbt från den danska naziströrelsen efter att ha inlett ett förhållande med en palestinska.

Jack Erik Kjuus
Jack Erik Kjuus, ledare för Norges äldsta invandrarfientliga parti Stopp Innvandringen som bildades i Oslo 1988, bestämde sig inför valet i september i år att slå
ihop sitt parti med Hjelp de fremmedkulturelle hjem-ellers mister vi landet vårt. Det är allmänt känt att också det sistnämnda partiet med det osannolika och långa
namnet även det är Kjuus skapelse. Redan i stortingsvalet 1993 ingick Kjuus båda partier i valtekniskt samarbete under beteckningen Fellesliste mot
Fremmedinnvandring. Den här gången skulle partierna definitivt slås ihop under namnet Hvit Valgallianse, en partibeteckning som förutom att vara osmaklig också
påminner om Rød Valgallianse, ett norskt kommunistparti. Trots protester från antirasister och Rød Valgallianse godkände de norska myndigheterna partinamnet.

Valen 1989-93
I stortingsvalet den 11 september 1989 erhöll Stopp Innvandringen som enda invandrarfientliga enfrågeparti 0,3% eller närmare 9000 röster. Valresultatet var det
bästa hittills i norsk efterkrigstid för ett parti till höger om Fremskrittspartiet. I kommunvalet den 10 september1991 erhöll Stopp Innvandringen 3514 röster och ett
mandat i bystyret i Drammen i närheten av Oslo. I stortingsvalet den 12-13 september 1993 erhöll valkartellen Fellesliste mot Fremmedinnvandring 0,1%
motsvarande 1941 röster. Partiet hade då konkurrens av det mycket större Fedrelandspartiet som då erhöll 0,5% (11 546 röster).

Hvit Valgallianses partiprogram
I kommunvalet i september behöll partiet sin plats i Drammens bystyre med 2,3 procent och 650 röster. I samband med namnbytet och valet antogs ett partiprogram
som nästan enbart handlar om invandringen, och till stor del om adoptionsfrågan. Efter att först ha definierat vem som är norrman, en kombination av ras och
kultur med tonvikt på det förstnämnda, kommer partiet snabbt in på invandringsfrågan. Avskaffandet av medborgerliga rättigheter för invandrare, stopp för vidare
invandring och omedelbar repatriering (återflyttning), de sedvanliga kraven från Europas högerextrema partier på 90-talet, följs av två långa stycken om
adoption/abort och sterilisering.

Adoptionsfrågan
Under stycket om adoption och abort står att läsa:
"Adoptjon av barn fra land utenfor Norge stanses med øyeblikkelig virkning. De barn som allerede har kommet hit, forsøkes repatriert, eventuelt med følge av sine
"foreldre" i Norge."
Partiet är redan här långt mer extremare än andra genom kravet på ett eventuellt utkastande av både adoptivbarnen och deras adoptivföräldrar. I nästa stycke under
överskriften "sterilisasjon" upprepar partiet sitt krav på att repatriera alla invandrare. Problemet blir dock de statslösa, de som gömmer sig, de som annat land inte
vill ta emot och adoptivbarnen.
"De vil antagelig også by på problemer å få repatriert alle de adopterte barna, ikke minst pga motstand fra adoptivforeldrene, så lenge disse lever. Vi tillbyr
adoptivbarna fortsatt å bo i Norge under forutsetning av at de lar seg sterilisere (fotnot: "Med sterilisasjon menes opphevelse av forplantningsevnen uten fjerning
eller beskadigelse av kjönnskjertlene, testiklene/eggstokkene. Det är ikke det samme som å beröve noen fortplantningsdriften, kastraksjon.").
Sterilisering rekommenderas dessutom även för de som har ingått "blandäktenskap" inklusives deras eventuella barn.
"Så lenge individet bor i Norge må han/hun imidlertid sørge for å være 100% steril, og skulle en befruktning på tross av dette finne sted, skal abort foretas."

Slutsats
Aldrig har ett parti som öppet talar om sterilisering på grund av ras någonsin under efterkrifstid valts in i en församling i Europa. I Norge har händelsen trots allt
erhållit en viss uppmärksamhet.
Bland annat har Adopsjonsforum, Norges motsvarighet till AC (Adoptionscentrum), polisanmält partiet för den norska motsvarigheten till hets mot folkgrupp.
Faktum kvarstår dock att 650 norrmän i Drammen har röstat in ett parti som förespråkar sterilisering av framför allt adoptivbarn. Har positionerna ytterliggare
flyttats fram, har gränserna återigen töjts och har människors toleransnivå ännu en gång ökat?
Vad är det de invandrarfientliga och högerextrema partierna i Europa lockar fram på 90-talet: rester av en sedan årtusenden kulturellt nedärvd rasism eller en
gryende allmänt utbredd tidsanda som förebådar något mycket obehagligt?
Erik

Erik är student och själv adoptivbarn från Indien.